7 års segling och fortfarande på väg Jorden Runt …

Den 13 juni kl 16:10 2010 lämnade jag Malmö och Dockan och påbörjade min Jorden Runt segling. Som crew hade jag Lena som skulle vara med mig till Karibien. På bryggan i Dockan hade drygt 100 personer, nära och kära kommit för att ta farväl.

Min ursprungliga plan var att segla Jorden Runt på 5 år! Men nu har 7 år gått och jag har inte kommit halvvägs! Men det är för att det är så roligt och det finns så mycket att se och uppleva!

Segling från Malmö gick via Klintholm till Kiel. Här blev vi fast en vecka då det var Kiel Karneval en av de största karnevaler i Europa, så det måste ju firas!

Jag dansar på borden! 😉

Sedan gick vi igenom Kiel kanalen., här är vi påväg ut ur slussen mot Nordsjön.

 

 

 

Vi seglade sedan över till Helgoland som är en tax-free ö.

1 liter vodka under 30 SEK!

 

 

 

 

 

 

Efter att inhandlat ett rejält skeppsapotek som skulle åtminstone räcka till Karibien(!) så kastade vi loss och seglade mot Holland. När vi närmade oss Holland blev vi bordlade av pirater!

Nja inte riktiga … men släkt med … det var den holländska tullen som säkert sett att vi varit i Helgoland! De hade lite synpunkter på vårt skeppsapotek och sa att när vi kom till slussen in till Inslem så skulle tullen där ta hand om oss!

När vi väl kom ditt var det ingen välkomst kommitté och jag måste säga att vi sakna dem inte och brydde
oss inte om påtala att vi blivit lovade det!

 

 

 

 

 

 

Vi seglade en dag med bara ett djup på mellan 20 och 40 cm under kölen. I början kändes det lite nervöst, men man vande sig!

Vi seglade ”Staande Mast Route” från Amsterdam – Rotterdam.

”Staande Mast Route”
En av de 53 olika broar vi passera. 3 av dem måste vi passera på natten då de bara öppnade en gång om dygnet. Vi fick som största båt ta täten i konvojen.

Därefter över engelska kanalen till Dover. Därefter längs den engelska kusten. När vi sedan segla tillbaka över engelska kanalen får vi ett fiskenät i propellern, vilket gör att vi för enbart segel måste ta oss ner till La Rochelle där båten servas under 1 månad.

För mer detaljerad beskrivning av seglingen Sverige  – Karibien se:

Därefter ner längs Portugals- och Spaniens kust till Marocko. Där vi gjorde en spännande insegling till Marockos huvudstad, Rabat.

Anders Jonzon anslöt här för att segla med till Kanarieöarna.

Vi fortsatte till Agadir där vi tillsammans meden en annan svensk båt, Katy C, med Lena och Mattias gav oss ut med beduiner och övernattade i öknen.

Sedan till Las Palmas. Överseglingen från Agadir gick snabbt. Vi hade bra vind och klarade av sträckan på 40 timmar, vilket innebar 8,5 knop i snitt!

Vi seglade runt Gran Canaria under drygt en månad och sedan anslöt vi i Las Palmas till ARC, Atlantic Rally Crossing.  Anders fick åka hem, det hade Michaela bestämt!😎 Här anslöt istället  Christer Birgersson, så vi blev 3 på vägen över Atlanten!

På Kanarieöarna träffade jag mina segelvänner från Malmö, Linda och Ludde, på Mary af Rövarhamn, med sina barn.

Pirat party med Lovis och Otto.

ARC hade 25 års jubileum och vi var 250 båtar som korsade Atlanten till St Lucia det året. Seglingen tog 19 dagar, mycket beroende på ingen vind eller motvind. Vi hade också en del problem, se nedan där vi precis räddat spinnakern ur havet. Det var ett blocket som hade gått sönder och som fick till följd att vi tråla med 200 kvm spinnaker. Givetvis hände det på natten! Men som synes var det inte alltid så jobbigt … åtminstone inte för kaptenen! Han hade ju slängt sin sista paket cigaretter i sjön när vi lämna Las Palmas … “så kaptenen måste man ta det lugnt med”, sa Lena!

Så här bra kunde man ha med en bra besättning! :)

Dom fick däremot jobba hårt!. Här har spinnakern trålat kl 05:00 på natten!

Efter 19 dagar av stiltje och motvind, kom vi till Rodney Bay, Santa Lucia. Detta 25-års jubileum år blev den långsammaste seglingen över Atlanten. Den 24 december var det fortfarande 40 båtar som inte kommit i mål!

Här i Karibien spenderade jag 3 år att segla runt och det är bara ett par stycken öar jag inte varit på.

Här är länkar till mer info om den tiden:
Karibien (23)

Under denna tid hade jag flera vänner och tre av mina barn på besök.

Trinidad Festival är nog den största efter Rio de Janeiro. En fantastisk upplevelse!
Mina vänner oThomas och Kerstin på besök. Här testar de kistor från Pirates of Caribbean.

I Myreau med mina vänner Gert och Gunnar och deras fruar.
Med min vän Junta som har Happy Island

70 mil upp i Rio Manamo, Venezuel, gör jag en hel by strömlös!

En av de mer spektakulära händelserna i Karibien, var när jag seglade uppför Rio Manamo för att träffa Warao indianer och 70 sjömil upp i floden river jag ner en el ledning med masttoppen. På videon nedan kan du (6:20 min in i vidoen)) se när det hände.

De ville ha 6 miljoner Bolivares (= 800 000 USD) som ersättning för den nedrivna el.ledningen!!!! Efter mycket om och men så hamnade vi slutligen på 4 500 USD! Min bästa prutning någonsin!

Min segling uppför de 70 sjömilen i Rio Manamo var en stor upplevelse och jag rekommenderar läsning och se filmerna därifrån. De finns beskrivet i Segling i Venezuela.

Jag tillbringade drygt 3 år i Karibien och de finns beskrivna i www.amelit.se.

En annan händelse är när jag för första gången fick simma med delfiner i Dominikanska Republiken. Här hade jag 2 amerikanska crew som var med från St Lucia, Amy och Ingrid.

I Dominikanska Republiken fick vi också chansen att ta oss ner för 12 vatten fall och med min höjdrädsla blev det ett oförglömligt minne!

När jag var hemma som hastigast för att fira min yngsta dotters student träffade jag Eva Skoglund, som snabbt bestämde sig för att komma med och segla längs Kubas norra kust och sedan dess har vi tillsammans fortsatt Jorden Runt seglingen!

Eva har kommit in i mitt liv!

Kuba var en fantastisk upplevelse och jag är glad att vi fick uppleva det innan portarna öppnas och de översvämmas av turister. Vi vara förmodligen den första utländska båt som la till en en fantastisk stora marina som man håller på att färdigställa och kommer att rymma över 1 000 båtar och hela marinan är i världsklass.

Detta fotot togs precis utanför Hemingways favoritbar i Havanna, Flodita.
(Tjejen till höger såg jag inte förrän jag framkallade fotot!)
Åktur i Cuba med många kvinnor ..
Möte med en soldat från revolutionen …

När vi lämnade Hemmingways Marina seglade vi till Cayo Levisa. 

Nu hade jag 3 kvinnor som besättning!

Cayo Levisa är den ö som haft den finaste sanden av all öar vi varit på. Här fick jag också två underbara cubanska vänner, Lasaro och Alejandro.

Efter Kuba blev det Mexiko.

Skeppshund – Angel. Ingrids hund var med och höll reda på alla busar.

Här åkte jag och Eva till maja folkets tempelstad Chitzen Icha.

I Mexiko fick jag också närkontakt med en valhaj. Jag var tvungen att stöta mig bort från munnen!! 

Valhajen var närmare 4 meter lång! Så här nära var jag gapet!

Därefter seglade jag med crew ner till San Blas och Colombia, medan Eva åkte hem för att förbereda ett liv ombord!

På väg från Mexiko till Old Provedencia
Skeppshund – Angel. Ingrids hund var med och höll reda på alla busar.

Amelit fick sedan ligga någon månad i Santa Marta, medan orkansäsongen drog förbi, medan jag åkte hem till Sverige och Eva.

Eva och jag flög sedan efter någon månad ner till Santa Marta och seglade till San Blas.

Eva och en kunna indian.

Ö i San Blas

Vi åkte hem över jul och nyår. I februari seglade jag och Bengt Mårtensson till Cayman Island och sedan vidare till Kuba. (Inte visste jag då att jag några år senare skulle ha en motor yacht med hemma hamn på Cayman Island.)

Bengt och jag på Caymnan Island.

Jag seglade sedan själv från Kuba upp till Ft Lauderdale.

Cassandra tog mig ut på en middag, i Ft Lauderdale, för att fira att ensamseglingen från Kuba gått bra.

Hela våren 2013 låg vi i  Florida där Evas dotter jobbar på superyachter. Vi tillbringade 4 månader här och höll nästan på att bli bofasta! 🙂 Här hade vi möte med alligatorer i Everglade naturpark!

Här träffade vi också bl.a Lars Häsller, en av Sveriges mesta seglare och så provflög jag ny införskaffad drönare!

Aruba och Coconut blev snabbt två av våra favorit ställe!

Aruba trax norr om Ft Lauderdale blev ett populärt tillhåll, liksom Cocunuts.

Vi lämnade Florida den 1 juni (precis när orkansäsongen börjar i Karibien) och seglade igenom Bahamas och Turks- och Caicosöarna. Här fick vi prova på att simma med grisar och mycket annat!

Det var på T&C vi ätit den bästa efterrätt vi än så länge provat! Den hade det passande namnet “Deathly Chocolate”. Tyvärr har vi inget foto på den …den slank ner för fort men bestod av 3 choklad bitar och 3 små glas med rom. Allt av de finaste märken!

Från T&C seglade vi till Dominikanska Republiken. Här gick vi in på en resort för att äta middag. Det var början på en veckas lyxliv!!!

Det visade sig att det var en “all” inklusive resort! Och vi hade ett “plastguld” armband som bevis på att vi låg i marinan. Det visade sig att i det närmaste vara identiskt med det armband som VIP gästerna på resorten hade! Och dag två trodde alla att vi bodde på resorten och fick tillgång till all den lyx som enbart VIP gästerna hade! De tom körde oss i golf bil ner till marinan!

Vi seglade sedan igenom hela Karibien ner till Trinidad dit vi kom den 15:e september. Vi låg här ett par veckor innan vi segla upp till Grenada och vidare till Bonaire. Här kom Eva’s äldsta son och hans flickvän. Vi segla vidare till Curacao och  Aruba. Här fick vi chans att både hälsa på flamingo och leguaner.

Vidare till Colombia och därefter till San Blas (för 3:e gången). Dessa fantastisk öar där man ofta hittar en liten ö där det enbart bor en familj … och sedan finns en ö som är packade med Kuna indianer!

Vi seglade sedan  vidare till Panama kanalen. Här i Shelter Bay Marinas urskog träffade vi på vrålapor, det djur som kan frambringa det högsta ljudet i världen!

Vi seglade igenom Panama Kanalen 2014 i februari. Här träffa vi Anna-Karin och Thomas på Anastatia. Två riktiga sjökaptener som blev linehandler när vi gick igenom. Bättre linehandler går inte att få!

Evas dotter, Cassandra, och hennes dåvarande pojkvän, Johnny, anslöt i Panama City.

Här har vi precis korsat ekvatorn och fått besök av Neptun!

Vi seglade sedan via Galapagos till Marquesas öarna. På Galapagos fick jag prova på hur det var att ha en säl i jollen!

På Galapagos fick se fantastiskt mycket, men det som imponerade mest var nog de blåfotade boobiesarnas dans!

Galapagos har ju en fantastisk djurfauna och en miljö man verkligen vill vara rädd om. Därför var det extra förvånansvärt att vi fick se ett oljefartyg som gått upp på ett väl utmärkt rev, precis vid en strand där massor med sälar finns och också en hel del leguaner.

Som tur var fick de loss oljefartyget utan att olja läckte ut utanför oljeavspärrningarna!

Seglingen från Galapagos öarna till Marquesas är 3 000 sjömil och tog 15 dagar och 20 timmar, vilket får betraktas som snabbt. Vårt record blev 216 sjömil på ett dygn och vi hade 4 dygn med över 200 sjömil.

Vi fiskade inte så mycket då farten var lite för hög för att lyckas bärga någon lite större fisk, men det blev i alla några tonfiskar och en  waho.

Köttet från tonfisken åt Johnny och jag rått, som den finaste sushi!

Till Fatu-Hiva kom vi den 2 juni 2014. Dess trolska klippformationer kommer vi inte att glömma! Fast det största intrycket gör nog ändå den polynesierna! De är så fantastiskt vänliga och ALLA är det!

I Fatu-Hiva träffade vi Argos igen och Amphetreete, från Sydafrika med deras 3 pojkar och en kompis. Vi träffade också Projekt Jorden Runt som vi hade träffat innan både i Panama och Galapagos.

Efter Fatu-Hiva seglade vi till Hiva-Oa där vi klarerade in i Franska Polynesien, åtminstone på pappret, även om de riktiga inklareringen skulle ske först i Tahiti.  Efter ett par dagar här, seglade vi vidare till Nuku-Hiva. Ankringsplatserna här är oftast väldigt rullig och när vi skulle tanka diesel fanns det en pir arm, men pga av den höga sjön fick vi kasta ankar och sedan ligga 3 – 4 meter från kaj, då sjöhävningen var omkring 1,5 meter. De kastade ut en lina och sedan fick vi dra ut diesel slangen! Många tog diesel via dunkar, men vi skulle ha 800 liter, så det fick bli via slang! Vi passade på att ta en tur runt ön och titta på deras Tika.

Från Hiva-Oa seglade vi till Raroria, en sträcka på 440 sjömil. Raroria är en atoll som ligger i Toamutu öarna. Vi hade tur när vi kom till inloppet, jag hade också försökt att anpassa vår ankomst till vad jag torde skulle vara slak vatten, dvs precis när ebb övergår till flod eller tvärtom. Jag hade tur och hade lyckats pricka rätt. Vi fick en lugn insegling.

Sedan fortsatte seglatsen genom Toamotu öarna. De ära vi besökte var Raroria-Tahaena-Fakarava-Toua till Tahiti. På ön Fakurava som är världskänd för sina hajar fick jag chansen att dyka med dem!!!

Här fick vi också chans att se på odling av svarta pärlor.

Vi fortsatte till Tahiti där jag firade min födelsdag och blev överaskad med världens party och över 40 gäster, som Johnny och Cassandra ordnat!

Vi hade också turen att att World Cup i surfing var här i Tahiti!

Vi seglade sedan över till Moorea där jag simmade med hajar och Sting Ray.

Sedan vidare till bl.a Bora-Bora. Vi tycker nog att Bort-Bora är överreklamerad, men visst fanns här fina resorter men det finns många andra öar  som är mycket vackrare!

Vi seglade sedan till Maupitti som bara låg 25 sjömil bort men har en insegling som kräver respekt! 4 svenska hade chartrat en katamaran och klarade inte inloppet utan seglade på ett rev och en motor slets av och båten sjönk!

Efter Maupitti seglade vi drygt 100 sjömil västerut till vår favorit ö Maupihaa. Maupihaa med sina 5 familjer som bor där och 100 sjömil från närmaste ö och dit det kommer bara en färja om året, det är den ö som ligger oss varmast om hjärtat! Här upplevde vi också något som gjorde Hitchkoks skräckfilm ”Fåglarna” till en barnfilm! 🙂

Men inte nog med det! Ön har ett fantastiskt vrak som är 100 år gammalt som indirekt har knytning till Malmö!!
Här är en länk till historien. Missa inte att läsa den innan du ser videon. Historien som är sann slår de flesta Hollywood historier och handlar om äventyr, kärlek, pirater och slutar i Malmö!!!
Det är vad jag lyckats få fram!

Historien om Seeadler och Frans von Luckner

 

Därefter seglade vi till Tonga innan vi styrde söderöver till Nya Zealand. Vi stannade i New Zealand i över 6 månader så jag måste förlänga mitt visa. Vi tyckte mycket om Nya Zealand med dess vänliga människor och underbara miljö. Jag fick också se de svenska båten SCA i Volvo Ocean Race vinna över grabbarna i Auckland. 

Här är några filmer från Nya Zealand.

Alexandra, min äldsta dotter och hennes vännina kom på besök. Det var två underbara veckor med segling och hike och de fick också chansen att åka runt lite själv och uppleva Nya Zealand från land sidan.

Någon månad senare kom min yngsta dotter, Karolina och hennes pojkvän på besök Vi seglade ut till Great Barrier Island och tillbringade nästan en vecka där.

I

 

 

 

 

 

 

 

I juli hade vintern kommit till NZ och temperaturen kunde gå ner under 10 grader, så det var skönt att lämna NZ, Jag seglade från Opuha till Fiji, det är drygt 1 000 sjömil och tog nästen 7 dagar. 

 

Fiji är ett underbar ögrupp, med ett härligt klimat. Fijianerna är nog den folkgrupp som är den vänligaste av dem jag möte. Man känner sig alltid välkommen och Bula, Bula säger man till alla och det är inte bara en fras och man tittar varandra i ögonen  och det finns värme och vänlighet som saknar motstycke. Denarau blev lite av utgångspunkten från våra seglingar upp i Yasawa gruppen. Det blev många seglingar här och vår absoluta favorit vara Blue Lagoon, Det var här den berömda filmen med samma namn spelades in 1980. Att området har fått namnet Blue Lagoon förstår ni säkert när ni ser nedanstående filmer. Vi trivdes mycket bra här och var här 4 gånger och tillbringade sammanlagt en månad här. 

Vi var varje kväll inbjudna till att dricka Kava med den lilla orkestern och en kväll hade de stor dansföreställning.

Här är två videos där vi flyger över de blå vattnet …

Vi seglade även hit och visade Lars Ljung på Ariane af Valleviken denna finna plats. 
Han tackade med att segla på oss och sänka vår jolle!!! 😉😎

La Petit efter att Lars Ljung seglat på oss bakifrån. Jollen var upphängd där, så den räddade aktern men jollen sprack!


Vi besökte också den nordligaste ön på Fiji, där byn Yasawa-i-Rara ligger. Stranden har namnet Champagne Beach. Tyvärr har miljöförstöringen med högre vatten temperatur gjort att en del sjögräss börjat växa här de senaste 10 åren.  När vi kom hit besökte vi hövdingen som brukligt är och överlämna kava rötter. Ratu tog emot det och berättade att hans äldre bror precis gått bort och de skulle ha en 3 dagars minnes ceremoni för honom. Vi var hjärtligt välkomna! Det blev inledningen till 3 dagar där vi levde tillsammans med byn och åt tillsammans sittande på jordgolven och ha kava ceremonier varje dag. Vi visade dem också vår drone, som det tyckte var mycket rolig. Alla i byn hade telefoner, men de flesta hade inga pengar på dem, men de kunde fotografera med dem …

När vi skulle lämna Yasawa-i-Rara sjöng familjen en fin farväl sång “Isla Lei”.

Ratus och Sera och delar av familjen kom ett par gånger till Denarau och besökte oss där.

De har också efter detta tagit emot 3 av mina vänner på olika segelbåt. Vi säger “Moce”  och vi hoppas ses igen 2018!

Vi hade först tänkt att segla tillbaka till Nya Zealand, men en vecka innan vi skulle segla ändra vi oss och bestämde oss för att låta Amelit ligga på Fiji under cyklon säsongen och “gräva” ned henne i Vuda, medan vi åkte hem till Sverige.  Vi hade då tänkt att tillbringa kommande säsong på Fiji och sedan också segla till Vanuato. Det skulle dock ske mycket som vi då inte visste …

Amelit nedgrävd tillsammans med ett 50-tal andra båtar, varav 3 Ameler.

Vi åkte hem till Sverige över jul och nyår. Sedan åkte Eva och jag tillsammans med alla mina barn och barnbarn till Schweiz och Charmonix, för en veckan underbar skidåkning. Drygt en vecka senare kommer orkanen “Winston”, kategori 5och träffade Fiji med full kraft. Det var den starkaste orkan som drabbat Fiji och den passera precis där Amelit låg nedgrävd, men som tur var blev det inga större skador, frånsett några instrument där vattnet lyckats komma in.

Vi hade under det senaste året titta efter en “ny” båt. Först hade vi bestämt oss för en katamaran, Lagoon 62, men då varvet några månader till leverans meddelade  att de inte kunde leverera den med boom furler (för att rulla in seglet på bomma). Då det var en förutsättning för affären, storseglet är stort och det skulle vara svårt  för enbart mig och Eva om det strula lite, varför vi avbeställde katamaranen. Så då var det att söka igen! Vi ville ha  stora utrymme på båten, då det var vårt ända hem, och tanken var att leva på henne så länge det var möjligt. Men skulle vi få det utrymmet vi ville ha, behövde vi gå upp en bit över 70 foot och då började det bli besvärligt att hantera på bara två, framförallt eftersom vi blir äldre. Därför börja vi titta på motorbåtar. Kravet var att de skulle klara 3 000 sjömil då vi ville fortsätta vår jorden runt segling och kanske rent av bli de första svenska par som själv seglat jorden runt i en motorbåt. Vi hade seglat med Randi och Rebecca och deras Argos som är en Nordhavn 68, från och till. Första gången möte vi dem i Panama och sedan möte vi dem i Fatu-Hiva, Tahiti, Nya Zealand och Fiji och Randi sa alltid att vi skulle köpa en Nordhavn för det är så bra båtar.  Så vi beslöt att titta närmare på Nordhavn. Det slutade med att jag flög över för att titta på några Nordhavn i Florida. Vi föll båda för Ammonite. Efter en del förhandlingar så var det klart. Då var det bara sea-trail kvar. Två killar använde två dagar att gå igenom varje detalj på Ammonite i detalj. Vi lyfte henne också för att checka undertill.

Det gick bra. Jag flög tillbaka till Fiji där Amelit låg och seglade sedan över henne till New Kaledonia  tillasamman med två riktiga sjökaptener, Anna Karin och Thomas.

Väl i Nya Kaledonia packades allt och efter mycket besvär så fixades transporten till USA. Problem att skicka saker till USA är stora. Allt måste specas i detalj. Det är nästan så man måste ange boktitlarna på böckerna!

Vi har köpt ny båt!

Den 3:e juni var både jag och Eva i West Palm Beach och på morgon seglade vi tillsammans med ägare och Notarius Publicus ut 3 sjömil för att slutföra affären på Ammonite. Vi var nu ägare till en Nordhavn 78! Som tur var hade vi Berni Francis, som är erfaren kapten och har en egen skola för utbildning av Nordhavn ägare. Det blev 3 intensiva veckor med Bernie, där både jag och Eva fick lära oss lägga till och manövrera Ammonite, samt gå igenom all utrustning och komplettera med några få saker.

Tanken var att Bernie och en kille till, Rob, skulle segla med os ner till Martinique. Men en lördag slog blixten ned i grannbåten och slog också ut en del av våra instrument.. Det gjorde att vi ändra resan till att bli en sea-trail till Bahamas under 5 dagar.

Här fick vi pröva på olika moment som krävs under en långfärds segling. På filmen nedan ser ni Eva göra en Pre-Check.

Sedan blev det ett längre uppehåll i Palm Beach och Ft Lauderdale, för att åtgärda bl.a det blixten orsakat,  innan vi slutligen kunde ge oss.

Under tiden läste vi på och testade olika saker. Bl.a att sätta ned jollen, var rätt stor skillnad mot Amelit. Här var det mer komplicerat, då jollen stod på fördäck och den vägde över 0,5 ton. Här fanns en lejdare som kan kunde sätta på sidan och klättra ned efter att man sjösatt jollen, men jag kom på att så länge det inte var för mycket sjö, så kunde man göra så här …

Start på Jorden Runt segling, nu med Ammonite.

Fredagen den 19 augusti vid middagstid seglade vi ut under 17th Street Bridge i Ft Lauderdale och vår nya Jorden Runt Segling hade börjat!

Vi fick en fin början, på vår Jorden runt segling! Vattnet var spegelblankt under två dagar, medan vi seglade mot Kuba, för att sedan vika av mot Dominikanska Republiken. Här började väderprognoserna varna för en trolig Tropisk Storm som skulle kunna bli en orkan. Vi valde att segla upp till Great Inagua, för att där ev ta skydd, om det skulle utveckla sig till ett riktigt oväder. Men vi hade tur och efter ett par dagar kunde vi fortsätta till St Thomas. Innan dess hade vi dock varit inne i den lilla hamnen. De ända fartyg där var frånsett ett var 3  beslagna fartyg. De hade använts för att smuggla knark.

Matthew Town, Great Inagua
Efter att den tropiska stormen i stort sett passerat obemärkt var det dags att segla vidare. Vi var ju mitt i orkansäsongen och ville inte stanna norr om Grenada längre än nödvändigt.  Men just nu var väderprognoserna bra och vi bestämde oss gå mot St Thomas. Hade vi haft mer tid hade vi besökt både Turks & Caicos och Ocean Water Park Marina, som vi gillar och har många härliga minnen från.Vi seglade längs norra kusten på Dominican Republik och Puerto Rico. Sträckan till St Thomas är 950 sjömil. På vägen upptäcker vi att ingen toaletterna inte fungerar! De drivs av en vacuum pump, som skapar ett undertryck och suger ned avfallet i en stor holdingtank. Därifrån pumpas det ut vid lämpligt tillfälle. Vi har haft mycket problem med systemet och två killar la ned ca 10 dagar i Florida. De hade lovat att det nu skulle fungera! Det var drygt 2 veckor sedan …  Vacuum system är känsliga då det räcker med ett litet läckage så slår det ut alla pumpar! Fördelen med det är att det går åt lite vatten att spola, vilket innebär att man kan vara tex på en ankringsplats i veckor utan att behöva tömma holdingtanken. (Holdingtanken rymmer 800 liter. )Vi hade däremot tur med vädret och seglingen gick fint och den enda incident som hände var utanför San Juan, Puerto Ricos huvudstad och största hamnstad. Vi var väg på att passera den, kl var omkring 22 och mycket mörkt då vi inte hade någon måne som lyste upp. Vi hade en längre tid haft ett stort lastfartyg som gjorde samma fart som vi, omkring 8,5 knots, och låg på drygt en sjömils avstånd omkring kl 10. Precis när vi är utanför hamnen gör lastfartyget en tvär gir in mot hamnen och därmed på kollisionskurs mot oss! Jag kallar upp honom på VHF’n. Jag har ju namnet på fartyget från AIS’en så det blir ett direkt anrop. Men inte svarar han! Vi är nu en halv sjömil ifrån varandra och AIS’en meddelar att inom 4 minuter har vi en kollision (CPA = 0, TCPA = 4 min). Trots flera anrop får jag inget svar. Jag ser mig nödsakad att gör en 180 grader gir för att vara säker på att undvika en kollision. Jag hinner vända och 1 minut senare passerar han min akter på drygt 100 meter! Puuuh, så nära har jag aldrig varit en kollision. Trots ytterligare anrop svarar han inte! Resten av seglingen gick utan problem och vi angjorde Yachthaven Grande Marina, Charlotte Amalie, St. Thomas tidigt på morgonen. Nedan är en video från vår tilläggning. 
 

När vi lagt till och skulle ansluta landström fick vi ingen ström till båten hur vi än försökte. Säkringar kollades, spänning mätes, men kunde inte hitta något fel. Jag kontaktade då James på Yacht Tech. Vi hade köpt båten från dem och de är specialister på Nordhavn. James lovade att ta första flyg efter helgen till St Thomas med lämpliga reservdelar.Vi fick en lugn helg i St Thomas. I minna försök att laga toaletterna hade an anslutning gåt sönder när jag öppnade ett valv. Därför var vi på jakt efter en speciell slags ”cement” för att tät en lagning. James kunde inte ta med sig detta från USA då det var flyttande vätska som dessutom var brandfarlig. Jag har varit på ön ett par gånger tidigare och känner till ön väl, så vi hittade snabbt vad vi sökt på Home Depot.

Allt var sig likt i St Thomas. Det stora taxfree området med massor av butiker var öppet då två och senare 3 stora kryssningsfartyg låg vid kaj och området myllrade av amerikanare. Tyvärr är det ju så att alla platser som besöks av kryssningsfartyg blir delvis fördärvade! Med det menar jag alla taxfree shopping affärer som växer upp för turisterna. Det är i princip 4 typer av affärer … Guld/Silver, Vin/Sprit, Diverse Krims Krams och Mat/Glass butiker. Framförallt är det Guld/Silver affärer. Jag beräknar att det finns över ett 50-tal bara i Chritinehavn. Totalt är det över ett 100-tal affärer som bara är till för kryssningsfartygens passagerare och merparten av de har bara öppet om det finns ett kryssningsfartyg i hamn.På tisdag vid 18-tiden landade James plan och vi var där och plockade upp honom och två stora väskor fullproppade med allt vad som skulle kunna tänkas behövas för att fixa våra problem.Direkt satte han igång med toaletterna. Efter 2 timmar hade han gjort en ny anslutning som ersatte den jag brutit itu då jag försökte stänga ett valv och byt the ”Dock Bell”. Anknäbbarna är små gummihättor som öppnar åt enbart ett håll. Det var dessa som var trasiga och gjorde att inte vakuumet kunde skapas. Nu fungerade de perfekt!

Då ger vi oss på elen! Kl var 22, men det hindrade inte James! Efter en knapp halvtimme hade han hittat felet! Det var en elektriker i Florida som ersatt en kabel som var bränd … troligen av blixt nedslaget. Men han hade skarvat kabeln som är ca 1 cm i diameter, men skarvdonet hade varit för en större dimension och han hade inte lyckats pressa ihop det utan kabeln hade helt enkelt lossnat! Efter ytterligare 1,5 timmar i ett minmalt utrymme hade James lyckas använda befintlig kabel och ansluta den utan skarvning! Det tar vi en whiskey på och så tittar vi om det är något mer imorgon! Toaletter och el till båten fixade på en kväll! Det var nästan så James fick en hjältegloria! 😉  

När vi lagt till upptäckte vi att vi hade problem med toaletter och landström. Men James Knight på Yacht Tech som sålt båten till oss flög ned och fixade det och vi kunde fortsätta vår segling till Martinique. 

Några dagar senare lämnade vi St Thomas aoch selade igenom BVI som vid den här tiden på året  (augusti och orkansäsong) är i det närmaste död. I stort sätt är alla resorter och restauranger stängda! Vi passerade i tidig gryning Sabra, som är en av de få öar jag inte besökt. Därefter St Kitts och Nevis som jag varit på.
Här utanför St Kitts har jag haft en av mina snabbaste seglingar med Amelit (se 6 :00 in i video).

Därefter bestämde jag mig att gå nära sydvästra delen av Monteseratt. Jag ville se om det skett något framskridande sedan jag var där senast! Ön har på den senaste tiden drabbats av två vulkan utbrott. Den södra delen av ön har varit stängd och förbjuden att besöka, men när jag var där hade de precis öppnat zon 5. Här är ett utdrag och en video från när jag var där 2012-04-23.

Little Bay, Montserrat

Montserrat – en gång ett paradis
Montserrat är paradiset som drabbats extra svårt katastrofer. 1989 kom stormen Hugo och ödelade närmare 90 % av infrastrukturen! Hela turistnäringen ödelades. Efter ett par år hade man precis lyckats återuppbygga det mästa när nästa katastrof drabbade Montserrat! I juli 1995 fick Soufeire ett våldsamt utbrott och halva ön lades i aska på bara någon dag. 19 personer dog. Så började man ånyo bygga upp delar av ön. Ett hotell som vi besökte var precis återuppbyggt och hade fulltecknat de närmaste månaderna framöver när så vulkanen fick ett nytt utbrott! Ni kan se på bilderna hur det nu ser ut! Man hade precis öppnat ytterliggare en zon så vi kunde komma lite närmare Plymouth än vad kartan visar. Den sista zonen var polisbevakad och vi fick skriva upp våra namn när vi skulle in och vi prickades av när vi skulle ut. Allt för att unvika att någon stannar kvar och försöker stjäla då det finns mycket dyrbarheter kvar gömda under askan.

Här är en video från då

Det pågick en del arbete ner vid den tidigare stängda hamnen, så det verka sakta med säkert gå framåt.

Efter Montserrat satte vi kurs mot Guadeloupe. Eftersom vädret var bra fortsatte vi ned mot Dominika som vi seglade längs dess östra sidan. Tyvärr hade vi inte tid att segla lite norrut mot Antigua och besöka English Harbour som är en underbar vik, där Lord Nelson höll till ett tag. Och så finns där Shirley Height. PÅ söndagarna är det fantastiskt där … se själv! 

 

Men vi sate allts kurs mot Dominika. I Plymouth har jag varit många gånger och också paddlat upp för Indian River. Du får egentligen inte paddla själv upp där, men med lite mutor gick det bra!

 Sedan hade vi bara ett par timmars öppet vatten innan vi var i skydd av Martinique. Vi passerade St Pierre, där det var ett fruktansvärt vulkanutbrott 1902 Jag har varit här många gånger. Historien om det fruktansvärda vulkanutbrottet som döda 30 000 människor har dock en liten poäng, om man nu kan säga så! Endast två människor överlevde! Läs nedan den historien!

Det fruktansvärda vulkanutbrottet 1902, då 30 000 människor dog och bara 2 överlevde. Allt detta skedde på mindre än tio minuter några minuter efter kl 08. Bland de som dog var också besättningarna på 8 fartyg som låg i bukten. Den ene som överlevde var en livstidsdömd fånge som senare blev benådad och den andra var en skomakare. Att den livstidsdömde överlevde berodde på att det var så dålig ventilation att eldklotet som kom nedrullad för sluttningen nådde inte in i cellen!!!:)

Vi fortsatte ned till Le Marin. Här fick vi prova på att lägga till genom att backa in mellan två segelbåtar, med enbar mindre än en halv meter på var sida, så vi kom precis in med våra fendrar. Vi låg med bogen förtöjd i två bojar och den utfällbara landgången kom väl till sin rätt. (Den är 3 meter så vi kunde ligga en bra bit ifrån bryggan med aktern). . Där stannade vi ett par dagar och träffade Magnus och Liv på Nanny för första gången.

Eftersom vi var mitt i orkansäsongen lyssnade vi två gånger om dagen på väderprognoser. När de började tala om ett tropiskt lågtryck över Kap Verde, som skulle kunna utveckla sig till en orkan och ta en sydligare bana över mellersta Karibien, bestämde sig Liv och Magnus för att segla ned till Curacao och vi bestämde oss att gå direkt till Trinidad. Men innan dess hade vi hunnit med sundowner på Ammonite och Karaoke sång på en av barerna, Liv och Magnus har ett förflutet inom musikbranschen, och det gick inte att ta fel på!

Vi seglade längs St Lucias väst sida. Jag har nog tillbring närmare 2 månader här och min vän Malakai finns här men denna gång kunde jag tyvärr inte stanna till! Jag träffade honom första gången 2010 och sedan dess har vi träffats många gånger! När jag träffade honom hade han precis slutat med droger. Och det är glädjande att se att han verkar ha lämnat det bakom sig och han säger att jag bidragit till det … men jag tror nog att det är han som fattat ett klokt beslut och hållit fast vid det. Malakai är idag en riktig rasta man … behövs knappats sägas när du ser filmen! Tjejen som sjunger träffade jag första gången 2010 i Marigot Bay där hon sjöng på en av restaurangerna och hennes man spelade.  Videon är från 2012. Tack vare Malakai kunde  jag besöka många platser som varit för farliga att besöka utan honom. (En seglare mördades här i januari 2014.)
Se 12 minuter in i filmen så får du se en svart Kaj! 😀

Malakai visar mig det “sanna” St Lucia.

Vi passerade St Vincent, Bequia, Myreau, Union Island och Grenada. Många platser man velat stanna till på och hälsa på vänner, men i och med en ev orkan på väg mot Karibien var det inte läge för det!

Vi anlände den 12:e september 2013 till Chagauramas, Trinidad & Tobago.  Återigen hade vi tur och vi märkte inte av något väder. Vi fick chans att hälsa på Kari-Anne och Per-Arne på SY Blue, som jag inte sett på ett par år. Vi fick också träffa Ole och hans tjej Evy. Ole hade sålt sin båt och bosatt sig på en liten trevlig ö utanför Chagauramas. Där bjöd han på middag och en trevlig dag. Vi träffade då ckså den norska katamaranen Double AA med Anne & Arne .

Sedan segla vi upp till Greanada och Prickley Bay där vi träffa SY SwedeDreams med Lola och Carlos och deras två barn samt Christer med sin son och TinaPrinsess och Tacoma. Efter ett para dagar bar det av till Port Louis på Grenada. Här gjorde jg oljebyte på samtliga maskiner, dvs två motorer och två generatorer. 120 liter olja …

Vi gick från Grenada till Curacao. Vi försökte göra ett stopp i Bonaire, men eftersom vi är för stora för att ta en boj där och man inte får ankra, så var vår enda möjlighet någon av de två marinorna. Men ingen av dem svarade och fast vi var inne i den en marinan fick vi ingen kontakt trots att jag tvivlar på att de lyckats undgå att se oss!

Så det blev Curacao, där jag förbokat marina. Min yngsta son skulle komma med sin fru och 3 barn. Vi hade fått ett superläge där man hade en underbar starn bredvid båten och bryggan på 400 meter omslöt badvattnet så vi behövde inte vara rädd att barnen skulle flytta iväg när de lekte med kanoter och paddelbord. Marie, Mikales fru, hade varit lite orolig för vädret då väderprognoserna alltid visade på åska och regn. Men så är det här vid denna tiden åska och regn varje dag, men i inlandet och vi hade blå himmel. totalt under de fjorton dagars de var där, hade vi kanske 10 minuters regn.


Vi hann också segla ut till Klein Curacao där det bl.a blev skattjakt.

Men tiden gick fort och snart var det dags för dom att flyga hem och oss för att segla till Colombia ditt min syster Alla och hennes två grabbar skulle komma.

Precis innan vi skulle lämna gick en hydraul slang till kranen vi lyfter jollen med! Som tur var ryckte CAT in och två grabbar fixade det. 

Så var det dags för ett par dagars segling igen , denna gång mot Colombia och Chartagena. Vi har varit där 3 gånger innan så det känns lite hemtamt., men den gamla staden är värd många besök,

Vi fick en bra ankringsplats. 

Efter ett par dagar var det dags för St Blas.

Jag har varit på San Blas 3 gånger tidigare så jag visste rätt väl var vi skulle gå för att under 4 dagar försöka ge Ulla och barnen en rättvis bild av San Blas. Vi passade också  på att paddla kanot och paddel board samt köra vattenskoter och inte minst träffa Kuba folket.



Men alltför snart var det dags att lämna San Blas, Ulla och barnen skulle flyga hem. Men jag var lite orolig över vädret. Typiskt kunde jag inte ladda ned någon väder prognos, så jag ringde en god vän i Sverige som har stor segel vana och bad honom att checka upp vädret. När jag ringde ett par timmar senare så meddela han att vinden höll på att avtaga och vi kunde lugnt segla vidare! Det skulle visa sig att det inte riktigt var med sanningen överensstämmande!


Det var orkanen “Otto” som ändrat riktning och plötsligt var vi ute i 4-5 meters sjö! Dessutom fungerade ju inte den ena stabilisatorn. Det blev en extra tuff segling för ulla och barnen, men det klarade det och hade fått en extra upplevelse. Jag tror alla tyckte det var skönt när vi la till i Lipton Bay … inklusive kaptenen! Härifrån fick Ulla och barnen ta en taxi till flygplatsen.  De hade lite problem då de inte hade fått några stämplar i passen, då Custom och Immigration hade stängt pga stormen. Så Immigration på flygplatsen ville inte låta dem flyga, men det löste sig till slut! De hade försökt att ringa mig, men då all el och tele ledningar blåst ner så fanns det ingen kommunikation. Inte en mobilerna fungerade.

Mitt pass hade gått ut och vi hade inte varit på någon plats där vi kunde beställa ett nytt, så jag hade tänkt skaffa ett temporärt pass. När Eva och jag skulle klarera in så upptäckte de det (det hade gått bra i Trinidad, Curacao och Colombia) .  Efter en hel del diskussion fick jag ett temporärt inresa tillstånd på 3 dagar. Under de dagarna så fick jag ordna ett temporärt pass annars fick vi lämna landet! Som tur var löste det sig.

Temporärt passfoto …

Vi hade tidigare varit i Linton Bay och visste att det skulle finnas apor på den lilla ön utanför viken, men vi hade aldrig sett dem. Dena gång gjorde vi ett nytt försök … det skulle visa sig att jag skulle träffa en riktigt “dirty” aphona … och bli attackerad av alpha hanen …

Vi åkte också till Portobelo för att se hur det gått för dom när orkanen “Otto” drog förbi. Det visade sig att  19 båtar sjunkit …

Det var en mycket tråkig syn. Vi hade varit här i en vecka och fortfarande hade marinan inget vatten och bara periodvis el …
Så vi bestämde oss för att lämna och gå till Shelter Bay.

 

Vi hade beställt en ny arm till stabilisatorn. Det visade sig att “vår” kapten som utbildat oss på Ammonite skulle segla en Nordahvn från Florida till Shelter Bay så han skulle ta med sig en stor motorrums fläkt och armen till stabilisatorn!

En tekniker kom och installerade både motorrums fläkten och “armen” till stabilisatorn.

Eva beslöt att flyga hem över jul och nyår, medan jag beslöt att stanna på båten. Då Shelter Bay inte är den roligaste plats att ligga på längre än nödvändigt beslutade jag att själv segla båten upp till Boca del Toro som ligger 140 sjömil norr om Shelter Bay.

Jag lämnade Shelter Bay en eftermiddag och seglade upp till Boca del Toros Marina. Då jag ropade upp dem så var det ingen som svara så jag fick lägga till själv utan line handler, men det gick bra då det var stilla och ingen ström. Jag hade valt marinan då den såg ut att ligga nära staden och det gjorde den, men det var ett träsk emellan! Och ta jollen över var lite riskfyllt då det inte fanns någon som bevaka den och det fanns ingen riktig dinghy-dock, utan det fanns ett hostel man kunde lägga till, men utan vakter och väldigt trångt om plats så kunde det lätt bli problem eller rent av förlora jollen! När det sedan visade sig att de hade dåligt med ström i marinan och jag hade en “dam” som fullständigt käcka ström om hon skulle hålla svalt, så var det bara att gå till den andra marinan , Red Frog Marina. Det visade sig mycket trevligare – döm själv av videorna.

 

Efter drygt en månad kastade jag loss och seglade ned till Shelter Bay Marina. Där stod Magnus på Nanny och hjälpte mig med tilläggningen!

Här lägger jag till själv, men får hjälp av Magnus och line handlers.

Så här ser inseglingen ut till Shelter Bay Marina från ett fågelperspektiv!

Eva kom och det var dags att bestämma datum för att gå igenom kanalen. Då vi är större än 70 foot, så måste vi ha pilot ombord. Är man mindre räcker det med advisor. Det kostar inte så mycket mer med pilot, men det har den fördelen att det inte råder brist på dem De som skulle ha advisor behövde i regel vänta tre veckor medan det räckte med två dagar för oss! 

Så några dagar senare var det dags för att segla igenom Panama kanalen för 3:e gången! 2:a gången på egen köl och en gång som line handler. Till vår hjälp som line handler hade vi Eva och Peter från båten Atla. De seglade med ARC World, men haft otur och fått en skada på masten som de väntade delar på.

När vi kom till första slussen hände det som inte fick hända! Vi förlora hydrauliken! Det innebar att vi inte hade någon bog propeller och stern truster. Vi förlorar också båda ankarspelen. En snabb koll visar att oljan läckt ut igen. Det var inte tid att göra närmare undersökning. Jag lyckades med de två  motorerna manövrera både oss och katamaran igenom de 3 slussarna. Eftersom vi inte kunde använda ankar spelen fick vi gå tvärs över Gatan Lake på natten för att lägga till vid en av de stor fartygsbojar som enbart fanns på den sidan.

Här ser Ammonite bra liten ut!
Här ligger vi vid en riktig fartygs boj. Ingen risk att vi dragar här!

Nästa dag seglade vi själv, utan katamaran igenom de tre återstående slussarna. Det var skönt vi klara det då Kanal bolaget har rätt att ta ut en rätt stor avgift om man inte klara att gå igenom kanalen på ett dygn beroende på maskinfel och liknande!

När det gällde hydrauliken visade det sig att teknikern som varit och satt dit den nya enheten till stabilisatorn inte spänt tillräckligt, så det var snabbt fixat. Man måste nämligen vänta till oljan blir varm (då blir den tunnare) och se till att man spänner så hårt att den inte läcker. 

Nu visade det sig att det inte enbart var hydrauliken som spöka, våra watermaker hade också lagt av! När det gällde hydrauliken visade det sig att teknikern som varit och satt dit den nya enheten till stabilisatorn inte spänt tillräckligt, så det var snabbt fixat. Man måste nämligen vänta till oljan blir varm (då blir den tunnare) och se till att man spänner så hårt att den inte läcker.  Hur som helst kunde vi ta en välförtjänt frukost på flybridge nästa dag.

Åter i Stilla Havet och vi kan inta frukosten på flybridge efter en strapatsrik kanalfärd!

Min yngsta dotter Karolina och hennes pojkvän kom på besök! Det blev snabb besök på Panama City’s stora köpcenter MultiPlaza.

Här fick Karolina chans att hanka sin födelsedagspresent eller tätare sagt presenter! 😉

Så vi tid och seglade över till ö-gruppen Las Perlas. På vägen dit fiskade vi och Karolina lyckades få en Mahi-Mahi!

Här fick de chans att köra vattenskoter och paddla paddel bord.

En dag tänkt vi köra lite längre med jollen till vad som såg ut att vara en fin sandstrand enligt Google Earth. Det var bara det, att militären tyckte det också och hade övning där. Det dök upp ett par kamouflerade soldater med kpister på stranden och när en snabbgående motorbåt kom med full fart mot oss insåg jag att det nog var bäst att välja ett annat mål för dagen. Det blev Sandy Island, vilket skulle vissa sig få visa oväntade konsekvenser!

Ja som sagt … vi blev strandsatta där! Men det löste ju sig … efter 6 timmar! Tiden går fort när man har roligt och allt för snart var det dags att köra tillbaka Panama City. På vägen dit lyckades Karolina få en Mahi-Mahi.

Karolina lyckades få en Mahi-Mahi, så middagen var räddad!

Det blev grillad Mahi-Mahi till middag på Ammonite för ankar precis utanför Panama City. 

Det var dags för Karolina och hennes pojkvän att fortsätta sin rundresa i Central Amerika.

Någon dag senare kom en lillasyster till Ammonite, Startlet med Jennifer och Mark. Vi hade haft kontakt på Facebokk under någon månad så det var mycket trevligt att träffas IRL. De var på väg till Franska Polynesien så vi kunde ge några tips och vi fick några härliga dagar tillsammans.

 

och för oss var det dags att göra oss färdiga att segla mot Alaska. På bilden nedan tar vi ombord drygt 12 000 liter diesel..

Vi skulle sedan bara få en tvättning av botten och sedan trodde vi att vi skulle vara färdiga att segla! Men tyvärr … man

Här är tvivlen som brast! Det var det som gjorde att vi förlora vårt ena ankare.

borde lärt sig vi det här laget! När vi gick igenom allt så visade det sig att vi hade ett problem med watermakerna, båda två! De läckte. Inte nog med det utan när vi ankra om så brukar jag alltid testa att ankaret fått rejält fäste genom att försiktig back. Mycket riktigt hade ankaret fått fäste men svivlen mellan ankare och kedja brast! Så det var bara kedjan som kom upp. 

 

På de flesta ställen skulle sett a inte vara ett jätte problem men i La Playita är det det! Här är så mycket mudd. Det visste jag men att det var så mycket att två dykare efter 4 dagar inte kunde hitta det, det visste jag inte! Jag visste på 10 meter när var vi tappat det, men det hjälpte inte, trots avancerade metall detektorer! Vi visste vad det låg, men det var så djupt neddraget i modden att vi ändå inte kunde hitta det! Det var tyvärr bara att bita i det sura äpplet och ge oss iväg med bara ett ankare!

Nu var vi rejält försenade så vi bestämde oss för att segla långa sträckor, om vädret så tillät! 

Det blev först till Panamas största ö i Stilla Havet, Isla Inagua som är en enda stor naturpark. Tidigare var det en fång ö och har en blodig historia där det sades att det var fångvaktarna som låste in sig på nätterna! Vid ett tillfälle kom det en segelbåt och ankrade där, varvid fångarna dödade all på segelbåten. Men var det lugnt och fridfullt.  Vi ankrade i en väl skyddad vik. Vi hade hoppats få se apor och kanske någon krokodil, men de lyste med sin frånvaro. Men vi fick istället en underbar solnedgång bakom den lilla ö som låg och skyddade oss. 

Dagen därpå fortsatte vi mot Costa Rica som var en 2 dagars segling.

På morgon kl 05:00 väcker Eva mig! Larmet på autopiloten tjuter! Upp och konstaterar att rodret ger inget utslag om vi försöker svänga! Tusen tankar for igenom huvudet. Yrvaken var jag också … Hade vi tappat rodren? Var var vi? Hur strömt var det? … Vi låg knapp 300 meter från ett rev (vi var på väg att segla in i en vik i Costa Rica till Marina Papagejio. Det var för djupt att kasta ankare och vi drev inte så mycket. Som tur var var det inte strömt och jag märkte att jag kunde styra Ammonite bra med motorerna, så då blev jag lugn. Det var för djupt att kasta ankare och vi drev inte så mycket. Upp på flybridge och kontrollera oljenivå till styrningen. Det var det som var felet! Ingen olja! Jag hade tom tagit ett foto på oljenivån då vi lämnade Panama, (då den sitter besvärligt åt att avläsa) och då var allt ok. Jag hade haft ett olje läckage tidigare, men när jag fick besök av tekniker från Florida, påtalade jag att det läckte lite vid en anslutning till ratten. Han sa att han tätt det och jag var nöjd. Nu visade det sig att det var samma ställe som läckte … Efter fyllt på olja fick vi hydraul styrningen tillbaka. Vi behövde inte ens lufta.

Vi fortsatte in i viken och kallade upp marinan och meddela att vi ville ha en dockplats och klarera in. Dockplatser fans det gott om, MEN vi kunde inte få gå in i marinan, då custom var stängt pga av påskhelg! Men vi kunde få ankra utanför marinan i drygt 3 dagar innan custom öppnade och vi skulle få klarera in! Inte nog med det! Det skulle kosta oss 500 USD, då marinan krävde att vi använde deras agent om vi skulle ligga i marinan!

Det var inte svårt att ta beslutet att då seglar vi vidare! Tog en snabb väderprognos, och den såg inte allt för dålig ut. I sträckan till Kalifornien finns det 3 riktiga blåshål: – Panama viken – Papageijo – Tehuantepec. Vi hade Papageijo viken bara 20 sjömil bort. Vi såg vita gäss och ner skulle det bli, men Ammonite med sina stabilisators klar det fint. Vi hade omkring 20 m/s i 8 timmar sedan blev det lugnt igen och vid har nästan platt vatten hela vägen till Chiapas. Det tog oss 5,5 dag att komma dit från Panama. Sträckan motsvara Malmö – Sicilien och är på drygt1 000 sjömil. På vägen såg vi flera stora sköldpaddor och vi hade flera gånger besök av delfiner. De kom i stim om 20 – 25 och hoppade glatt.

Sedan kom vi till den fantastiks fina och orkan säker Marina Chiapas har det varit fullt upp.

När vi kom hit kom tullen och genomsökte båten med hund. Det gick smidigt och bra.

Sedan nästa morgon tog Memo, som är bas på marinan, oss till tullen och immigrationen. Custom inga problem … Immigration kunde bli problem … mitt pass har gått ut! Jag hade skaffat ett temporärt i Panama, men där återstod bara en månad på det temporära passet och det är mycket oklart om temporära pass giltighet i olika länder … Men immigration gick bra! De upptäckte inte att mitt gamla pass gått ut! Puuhh!
Men ibland ropar man hej för tidigt …

På eftermiddagen kom en agent för at ta oss till gränsen. Där fanns det en tullstation som kunde utfärda en temporära importlicens för Ammonite. Det måste man ha i Mexico. Och givetvis upptäckte tjejen som skulle utfärda beviset att mitt pass gått ut! Jag tog snabbt fram mitt temporära pass och förklarade att mitt riktiga pass blivit förlängt med 6 månader …. Hon titta mycket misstänkt på pappret. Sedan tog hon det till sin chef. Kom tillbaka efter ett tag och sa att det kom att ta lite tid … Efter drygt 30 minuter kom hon tillbaka … Det visade sig att de ringt den svenska ambassaden i Panama och checkat upp pappret. De godkände det! Så efter drygt 4 timmar var vi tillbaka på båten. Nu skulle vi bara nästa dag åka till Custom och Hamn Kaptenen och visa upp pappret! sedan skulle allt vara grönt … ja åtminstone till den amerikanska gränsen … där lär det var mycket mer tuffa!

Vi kommer att ligga här och avvakta bra väder vid nästa blåshål som ligger 100 sjömil bort …Men sämre plats kunde man vara på!

En kväll hade vi besök av två riktiga seglings celebriteter, Stan och Sally Honey! Stan är en av världens främsta professionell navigatörer på stora kappseglings båtar. Han har bl.a vunnit Trans Pacific Yacht Race, seglat och vunnit Volvo Ocean Race på ABN Amro 2005-2006. Stan var också med i utrednings kommissionen som utredde Veritas försmädliga felnavigering där de i Volvo Ocean seglade upp på ett rev strax utanför Mauritius! Stan är också duktig systemerare/programmerare och har bl.a varit en av pionjärerna (1983) i utveckling av navigationsprogram för båtar och bilar. Delar av hans program används idag i bilar för att hålla koll på riktningen. Stan är nu teknisk direktör i British America’s Cup team. Sally har två gånger blivit utsedd av Rolex till Yacht Women of the Year. Hon driver bl.a företaget som har Mail-a-Sail som jag använder för att hålla redda på alla platser vi besökt, http://blog.mailasail.com/kaj_amelit.

Det blev en minnesvärd kväll!

Stan och Sally Honey

En morgon när jag precis vaknat och tittar ut genom fönstret ser jag Ammonite ligga två bryggplatser bort!!! Jag trodde inte mina ögon och funderade på om någon satt upp en stor spegelglas vägg där, men snart förstod jag att det måste vara en annan båt där som var likadan som AMMONITE! Det Var TANGO som tyst kommit in och lagt till!Det finns totalt 28 Nordhavn 76/78. Hur sannolikt är det att två av dessa ligger i en avlägsen marina?

Tango och Ammonite bredvid varandra!

Tango var på väg söderöver och skulle bara klarera ut från Mexiko. Men Daugh gav sig ändå tid att komma över och ge oss ett par bra böcker och sjökort om Alaska samt många värdefulla tips. De hade varit i Alaksa många år och betraktade Sitka som sin hemma hamn!  Stort tack Daugh!

Nu kom det väder fönster som vi väntat på och vi gick över och fyllde bränsle, för att nästa dag ge oss av.

Vi hade seglat 800 sjömil från Panam och hade drygt 2 000 sjömil till San Diego, drygt 3 300 sjömil till Vancouver och 4 500 sjömil till Kodiak som var vårt mål! Dvs 22 dagars konstant segling! Det var bara att kämpa på … tiden börja bli knapp!

Framför oss hade vi en världens mer fruktade vindhåll! Det är vindar från golfströmmen som tunnlas över Mexico ut i Pacific. Man har uppmätt kontinuerlig vind på 59,5 m/s och i vindbyar upptill 100 m/s. Obs det är inte vid någon orkan även om det är orkanstyrka. Det är lite oförutsägbart och kan skifta mycket snabbt. Sträckan är på 260 sjömil. Vi kommer dock att ta en längre sträcka då vi kommer att gå mycket nära land, man skall nästan ha ena benet i land! Detta för att om det skall blåsa upp, så skall vi vara så nära land, så att den mycket krabba brytande sjö som kan uppstå, skall minimeras. Vinden kommer nämligen från land. Under de två värsta blåsmånaderna går inga kryssnings- eller lastfartyg närmare än 300 sjö mil från bukten för att undvika den korta brytande sjö som kan uppstå och som knäckt många fartyg.

Prognoserna var dock mycket goda för lördagen och söndag förmiddag och vi fick en lugn seglats! Vår nästa hamn som var Ixtapa var bara 600 sjömil bort, dvs 3 dygns segling. På vägen dit hade vi underbart väder precis som vi haft sedan vi lämna Panama. Den senaste månaden hade vi haft blå himmel och frånsett när vi korsa Papageijo så har det varit mellan spegel blankt och 0,5 meter vågor! 

Som sag … som en spegel!
Solnedgångarna var fantastiska!
När det är så här fint väder måste man passa på att göra båtvård medan man är på väg!

 När vi kom till Ixtapa visade det sig att vi hade tur, då marinan varit stängd pga av höga vågor vid inloppet! Nu hade vi tur och fick en fin insegling. Det var bara marinan so hade lite svårt att svara på VHF’n.

 Efter ett par dagar var det dags att lämna Ixtapa …. nästa stopp var Marina Navidad, drygt ett dygn bort!

När vi närmade oss Navidad efter endast 1 dygns segling mötes vi av en märklig syn. Där låg ett lastfartyg liksom inkilat mellan klipporna! Det var det mexikanska lastfartyget Los Llanitos på 223 meter!

Den 23:e oktober 2015 strandade Los Llanitos efter att drabbats av orkanen Patricia (Orkanstyrka 5). Fartyget låg i hamn, men man beslöt att gå till havs för att förhoppningsvis kunna klara av det bättre där i skydd av en bukt! Fartyget pressades dock mot klipporna precis utanför Marina Navidad. Hon hade drygt 11 000 liter olja och 489 000 liter diesel ombord. Tankarna blev intakta även om fartyget bröts delvis akteröver. Alla i besättningen klarade sig. Man lyckades sanera fartyget utan att någon större mängd olja flöt ut.

Nu har man tagit beslutet att demontera fartyget på plats. Frågan är om de tänkt använda helikopter för att ta bort alla delar. Verkar nästan så men det verkar vara ett ofantligt uppdrag. Hur som helst har en speciell landningsplats gjorts för helikoptern och den flyger skytteltrafik mellan den och fartyget.

Man demonterar fartyget och transporterar bort det med helikopter! Ett mycket tidsödande jobb!

Här kan man se att fartyget är knäckt.

 Inloppet är väldigt vackert!

Navidad har en fantastisk marina och resort! Här har vi swimmingpooler och flera restauranger. Till byn tar vi oss med vattentaxi för 30 pesos tor per person.Där passade vi också på att tala om för hamn kaptenen att vi kommit och fick många stämplar i vårt Crusing Permit!

 

Marina Navidad är trevlig, men vad har vi gett oss inpå? Temperaturen rasade på ett dygn och på kvällen var temperaturen säkert inte mer än 20.grader! För första gången på ett år kändes det ok att ha långbyxor! Vad har vi gett oss inpå? Det här slutar kanske med att man har jacka och långärmad tröja!

Nästa sträcka var bara 128 sjömil, det var den populära turistorten Vallarta.

Vi lämnade Puerto Vallarta igår morse och efter drygt 35 timmar lade vi till I Puerto Los Cabos Marina. Då hade vi korsat Sea of Cortez, men tyvärr ej sett några hajar eller valar, däremot fick vi en fantastisk solnedgång där inte det minsta lilla moln skymde!

3 sköldpaddor och många fåglar har vi sett. Vi hade också 9 Boobies som kivades om att få sitta på räcket på fördäck. De följde med i drygt 10 timmar. En stackare var inte så duktig på att landa! Han försökte och försökte, men lyckades aldrig få till en landning. De få gånger han var nära att lyckas, knuffade de andra bort honom! Så den stackaren fick flyga i 10 timmar, medan de andra åkte snålskjuts! Det blev en hel del tvättning av fördäck efteråt! 😉

Vi har nu avverkat 2 800 sjömil från Panama till Puerto Los Cabos Marina, (motsvara Malmö – Elfenbenskusten). det är drygt halva sträckan till Vancouver …

 Nedan är en video om denna del. 


 

Puerto Los Cabos är en trevlig litet samhälle som vi gärna hade stannat längre i. Marinan här är också bra, men efter 2 dagar och tankning var det dags att gå vidare. Framför oss hade vi den kortaste segling vi haft med Ammmonite … 18 sjömil till  San Lucas!

San Lucas är mycket större och mycket turister. Vi ankrade utanför hamnen. Här fanns inte bara turister utan sälar och pelikaner också …

Vi stannde bara en natt, sedan seglade vi vidare mot Ensenada! Total 726 sjömil, “bara” drygt 3 dygn bort! För första gången på 6 år (frånsett när jag varit i Sverige) har jag fått ta fram långärmad tröja! Bara 18 grader! Ny istid på väg!?? ⛄️😳😎

Vi ser på väderutsikten att dåligt väder är på väg … och vi behöver vara i San Diego den 15:e! Låt oss hoppas på en snabb utklarering när vi kommer till Ensenada, Mexiko! Vi hoppas kunna gå de drygt 60 sjömilen till San Diego redan på torsdag … men då behöver vi komma iväg senast kl 11 på förmiddagen för att slippa gå in i en stor okänd hamn när det är mörkt!

Låt oss hoppas på en snabb utklarering när vi kommer till Ensenada, Mexiko i morgon bitti! Vi hoppas kunna gå de drygt 60 sjömilen till San Diego redan på torsdag … men då behöver vi komma iväg senast kl 11 på förmiddagen, för att slippa gå in i en stor okänd hamn när det är mörkt!

Men på vägen till Ensenada fick vi njuta av ett underbart sällskap … delfiner!

När vi kom till Ensenada så svarade inte Port Captain. Kl var i och för sig bara 07:00 men … Då det var en större commersiel hamn ville jag inte gå in utan att fått tillstånd. Det står i alla böcker att det är viktigt! Men efter en timmes väntan och åtskilliga  anrop gick vi in. Inte heller marinan hade svarat, men det är vi ju vana vid! Inte ens när vi var inne i marinan och kallade svarade de och det slutade med att vi fick ta en plats som vi trodde var ledig!

Att det bara var början på strulet visste vi dock inte! När vi lagt till tog vi en taxi till vad som i boken stod kombinerat tull/port/immigrationskontoret! Det började med att taxi  chaufören inte visste vad det låg utan vi fick googla fram det! Som tur var visade det sig att vi lät taxi chauffören vänta … han kunde ju några ord engelska!  När vi kom in så var det en massa strul med papper, Det var tom så att immigrationsmyndigheten inte hade fyllt i pappren på ett sådant sett att tullen var nöjd med det. De bråka ett tag om det och jag stod där bara och stampade fötter och såg hur klockan tickade. När kl var 11:30!!! trodde jag allt var klart då tullen fått som de velat och vi hade fått ta taxin till marinan och tillbaka igen bara för att få ett intyg att vår båt låg i marinan. Så då trodde jag att allt var klart men då upptäckte tjejen något med marinans papper och sa tatt vi måste åka iväg igen … allt på spanska och det var tur att chauffören var där. Så iväg igen till en adress som han inte kände till, men som han frågade några andra chaufförer om. När vi kom till den adressen gick Eva och jag in. Såg lite konstigt ut berkade mer som något sjukhus. Tillslut var det en dam som tog hand om oss och när vi försökt förklara log hon och sa att det var inte här! Men som tur var följde hon med oss ut och gav direktiv till Cauffören hur han skulle köra! Vi var mycket tvecksam när vi kom till nästa ställe då det mer som såg ut som en bostad, men när vi närmade oss dök det upp en tjej med en stämpel i högsta hugg (precis som hon ståt och väntat på oss) och pang så satt stämplen på pappret och vi kunde åka tillbaka till Custom. Ja, då skulle allt vara klart … trodde vi. Men Port Captain skulle skriva sin signatur också … så pappret skulle läggas i ett fack och sedan med snigel post förflyttas till Port Captain! NU explodera Kaj … det kommer en STORM … och vi måste iväg NUUU! Hon förstod nog allvaret så hon ringde någon … plötsligt så kom då Port Captain och jag tänkte jag håller mig lugn så jag satte mig och Port Captain gick in i rummet där pappret låg … Efter 10 minuter gick jag fram till damen och frågade om jag kunde få pappret!? Nej sa hon — Port Capatin skall skriva på det och han har just gått på lunch! MEN han … jag förstod … här skulle statueras exempel! Efter ett tag fick jag vet att Port Capatin rum låg i en annan byggnad. Efter lite utfrågning kunde jag bege mig dit! En sekreterare satt där! Jag framförde mitt önskemål om att få ett papper signerat av Port Captain. Hon tittade på mig och sade … Vi har 3 timmar på oss att signera detta papper!!! Nu kom Port Captain ut ur sitt rum och gick och pratade med en annan sekreterare! Jag insåg att jag förlorat och gick fram med nedböjt huvud och frågade om jag möjligtvis kunde få pappret signerat då det var en storm på väg och vi behövde segla iväg! Han tar nonchalant pappret och skriver under det och räcker det till mig och sedan vänder han sig om och böjer sig ned för att fortsätta att tala med sekreteraren. Jag tar sats med foten … men lyckas behärska mig och vänder på klacken och går där ifrån. Jag har ju ialla fall fått pappret påskrivet efter endast 2 timmar!

När vi kommer ned till marinan (där vi fått betala en halv dygnsavgift) säger vi att vi skall lämna nu och om vi kan få någon line handler som kan hjälpa oss lägga loss. “Yes they will come soon”. Vi går ner till båten, startar motorerna och är färdiga att ge oss av, men inga line handlers syns. Vi inser att det inte är vår dag idag och kastar loss och seglar mot San Diego!

Inseglingen till San Diego är lång och den marina vi skall ligga i ligger nästan 1 timme från inloppet: Hamnen är stor med många fartyg och en stor Navy bas, spå visst känns det lite pirrigt när man går in hät kl 23:00 i mörker med en massa bojar och fyrljus överallt men det går bra och starx efter midanatt kan vi lägga till 5th

Dåligt väder på väg … och vi behöver vara i San Diego den 15:e!

Men strax efter midnatt kan vi lägga till 5th Avenu Landing. Här ligger några Super Yachter  och så vi. Men marinan är liten så här är ingen personal frånsett en vakt som står och tittar på oss.  Men vad gör det … vi har kommit fram till delmålet! Nä jag glömde ju  … vi måste checka in här … utan giltigt ordinarie pass …

Jag ringde numret där man skall anmäla sig … några korta frågor .. och sedan … vi kommer inom 1 timme!

Efter drygt 30 minuter kom två poliser … puuuh de så vänliga ut … lite frågor koll av vad vi hade i mat … titta på våra B2 Visa … ocjh så ser den enna polisen på passet en gång till och säger … “this is expired”!  Snabbt förklara jag att jag har ett temporärt pass …. efter en stund kommer det … “It will expier within 2 weeks”!  Ja, men jag skall skaffa ett nytt … Kollegan som är stor som en björn tiittar och säger … ja det är ju giltigt två veckor till … och han skall skaffa ett nytt pass! Nu tar vi maten som de inte får har med sig in och går …

Puuh …

Två veckor senare åker jag till New York för att förnya mitt pass. Väntetiden här i San Diego/Los Angels/San Francisco är över 6 månader). På flyget måste man visa passet eftersom man är utländsk medborgare, alla amerikanare måste visa id-handling. Det gick bra på uppresan.

När jag kom till ambassaden förklarade ambassad personalen att de måste makulera passet, då det var utgånget och jag sökt nytt! Ja men jag skall ju flyga tillbaka till San Diego … Så är reglerna … vi måste makulera. Ja men hur går det då vid kontrollen vid flygplatsen … Ja det är inte säkert det går, de är mycket strängare här i NY än i San Diego så det hade säkert inte gått även om vi inte makulera det!

Det var alltså med spänd förväntan jag närmade mig incheckningen och polisen som jag skulle visa mitt pass för! Har jag sagt att jag brukar ha tur? Den som kolla mitt pass visade sig var seglare! Fick berätta hur svårt det var att få svenskt pass och att jag faktiskt hade en “extention” … När han fick höra att jag varit ute 7 år och skulle till Alaska och råkat ut för snuskig apa i Panama …. ja då ville han bara se en kort bit av videon, seden var det grönt! Halmen i tofflorna ser ut att räcka! Nytt pass kan rent av komma till San Diego med lite tur! 😉😉😉😎😎😎🍀🍀🍀

Och det gjorde det!

Nu återstår att fixa en del saker på Ammonite innan vi ger oss iväg mot Alaska! Att det skulle ta mycket längre tid än väntat och mycket annat ..  ja det visste vi inte då … men det ar vi i nästa resebrev!

Under resan har jag träffat många fantastiska personer, men tänkte bara nämna ett par av dem här:

– Malakai träffad jag för första gången 2010 i St Lucia och träffade sedan honom flera gånger under årens lopp. Här visar Malakai sitt Santa Lucia för mig.

– Lasaro och Alejandro på ön Levita på Kuba som hjälpte till på många sött och lagade mat på Amelit efter en dags fiske. Jag träffade dem ett år senare och ser fram emot att träffa dem igen när vi kommer till Kuba igen.

– Hio på ön Maupihaa där han och jag dök på vraket efter Zeeadler.

– Familjen Dolphie på Raroitea som tog hand om oss en hel vecka.

– Ratu på Fiji med familj. Vi räknar med att träffa dem igen 2018.

Jag har så här långt spelat in drygt 200 video filmer som nästan haft 1 miljon besök på YouTube.

YouTube Album – Amelit
Besök:   Drygt 785 000 
Följare: Drygt  850

YouTube Album – Ammonite
Besök:   Drygt 200 000
Följare: Drygt 1 100

Tack för att du läst detta och hoppas du kommer att följa oss på vår fortsatta färd!

Sedan jag lämnade Malmö har jag seglat drygt 40 000 sjömil = . (Ett varv runt joden är drygt 21 000 sjömil).
Här ser du min ursprungliga planerade segling.

2 thoughts on “7 års segling och fortfarande på väg Jorden Runt …”

    1. Nej jag tror inte vi får det mycket kallar än ni! Men blir det för kallt får vi skynda oss till Hawaii! Ha det riktigt bra! 🌞​😉​😀​😎​

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *