Alaska – Resebrev 2

Petersburg – Hoonah / Le Conte Glacier och Sawyer Glacier i Tracy Arm.

 

Petersburg – Le Conte Glacier – Cleveland Passage. 
7:e juni 58 nm 9 Tim

Vaknade tidigt och vi gick till hamnkontoret så snart de öppnat för att betala vår hamnavgift. Avgiften är på 500 kr/dag, vilket är förhållandevis måttlig och inkluderar ström … allt är relativt … men jämfört med 3 000 + el på de dyraste ställen så var detta ett bra pris. De har en härlig stil här. När vi kom hit hade jag gått upp till hamnkontoret och skrivit in oss. Jag frågade då om de ville ha kreditkorts uppgifter, då den uppgiften inte efterfrågades. ”No” var svaret … det behöver vi inte … ni kommer ju och betalar innan ni seglar. Kan inte minnas att jag varit på någon marina som inte frågade efter kreditkortsuppgifter och många gånger helst förskottsdebiterat …. men här litar man på sina medmänniskor!  

Vi lämnade Petersburg kl 09:40 med kurs mot Le Conte som var den första ”tideal glacier” vi skulle besöka. Redan när vi segla hit till Petersburg hade vi sett några förskrämda isflak i Fredricks Sound. Nu började det bli fler! Det var inte svårt att se inloppet till Le Conte Bay! Där fanns det betydande mängder isflak utanför inloppet!

Det var med spänning vi seglade in! Skulle vi kunna nå ända fram till glaciären? Det var en grupp som i förra veckan gjort ett försök, men fått ge upp då de tyckte det var för mycket is. De hade inte ens i sina tendrar lyckats komma så nära att de kunna se glaciären. Gruppen leddes av en mycket erfaren seglare, så det var med stor respekt vi började kryssa mellan isflaken. Ammonite har stabilisatorer, som i Ammonite’s fall är två stora fenor som sticker snett nedåt från skrovet. De är ca 1,4 x 1,4 m. Genom att snabbt vinkla dem får man en stabiliserande verkan som gör att hon i princip inte rullar i sidled. Men de är också väldigt känsliga för yttre påverkan och en träff med ett isflak, som dessutom sticker ut något under vattnet hade säkert orsakat skador på fenan och kanske även infästningen. Därför var det konstant uppsikt och koncentration som gällde! Hela tiden ändra kurs och hitta ”bästa” fortsatta väg för att tas oss fram mellan isflaken. Fjorden till glaciären slingrar sig fram som en orm i 8 nm.

Ja visa isflak är så här blåa … att de matchar Lindas jacka! 😉

 

Även dessa små isflak måste undvikas!

Slutligen kom vi fram till den sista delen av sträckan fram till Le Conte Glacier och hade glaciären i sikte. Vi kunde dock se att vi inte skulle nå ända fram då isläget  var för svårt de sista 300 metrarna. Man varnas också från att gå nära, då is från 30 meters djup lossnar då och då och far upp som projektiler! Det är faktiskt från botten de flesta kalvningar börjar. Det är när ismassan sakta pressas/glider fram vibrationer och ojämnheter i botten orsaker ”kalvningar” när stora ismassor störta ned i havet. Många gånger låter det som kraftiga kanonskott när en kalvning sker och vi hoppade till de första gångerna, då det var ett mycket kraftigare knall än vad vi förväntat oss. Men att vi inte kunde nå ända fram med båten kompenserade jag med att flyga dit med dronen, samt föreviga Ammonite framför Le Conte Glacier. Visst var Le Conte Glacier imponerande och värd tiden att sakta kryssa sig hit! Det var mäktigt att ligga här och solen tittade fram precis lagom till vi kom fram. Att vi var helt ensamma gjorde bara upplevelsen större!

Efter en timme var det så dags att sakta ta sig tillbaka, vilket faktsikt gick lättare än när vi gick in … man vänjer ju sig … 

När vi väl kom ut från Le Conte Bay seglade vi förbi Petersburg på vår väg till nästa glaciär, dock gjorde vi ett stopp i Clevland Passage innan dess. Vi ankrade upp mellan Clevland Island och fastlandet på 25 meters djup. Det var skönt att sätta sig på akterdöcket tillsmmmans med en ankardramm och titta på en fantastisk solnedgång. Det hade varit en händelserik dag!!!

Vi ankrade upp i Cleveland Passage och belönades med en vacker solnedgång vid 22:30.
Kl 23:00 hade vi ett magiskt ljus! 

 

Cleveland – Tracy Arm Cove 
8:e juni 2018. 5,5 timmar och 53 sjömil.

Målet för dagen var inloppet till nästa glaciär, Sawyer, som ligger i Tracy Arm. Det finns en liten vik, Tracy Arm Cove, som jag tänkt skulle passa perfekt. Från den var det bara ett par timmars gång till Glaciären och då borde vi hinna före expeditionsfartyg från närmaste staden, Juneau.

Snart fick vi sällskap med ett par delfiner, men tyvärr blev besöket kortvarigt, fastän vi försökte med tillrop locka dem att fortsätta att simma framför vår bog. Vi provade också på att fiske lite, men vi skulle behövt en ”down rigger” för att få ned draget till 30 m där vi såg, troligen lax i ett stort antal simma omkring. När vi närmade oss inloppet till Tracy Arm såg vi några isflak som grundstöt på den ”tröskel” som är början på Tracy Arm. Det var skönt när vi släppte ankaret i Tracy Arm Cove och kände att vi fått ett bra fäste efter 3:e omankringen. Det är inte ofta att vi inte får fäste, men det händer och jag brukar sätta ankaret genom att backa och dra på 700 – 1000 rpm beroende på plats och väderutsikter. Sitter ankaret när jag backar 1 000 rpm kan jag vara rätt säker på att det kommer att klara 25 m/s! Hittintills har jag i Kanada och Alaska aldrig haft över 8 m/s, men det kan blåsa här också … säger dom!😉 Strax efter att vi ankrat kom en mindre motorbåt och ankrade längre in i viken, då den hade mindre djupgående. Vi satte ut krabb buren, men inte blev det en endaste krabba!

Tracy Arm Cove – Sawyer Glacier – Taku Habor 
9 juni 2018. 10 timmar och 68 nm.

Vi lättade ankar och styrde med spänd förväntan mot Sawyer Glacier! Tracy Arm delar upp sig den sista sjömilen i två armar. Den sydliga är känd för att ha mycket is och betraktas som ”oframkomlig” så vår förhoppning stod till den nordliga, Sawyer Glacier. Vi omgärdades av höga berg med dramatiska slutningar av olika slag med massor av vattenfall som gjorde inseglingen magnifik! Att vi var ensam båt gjorde det inte sämre … ja ensam båt … jag räknar inte den ensam kanotist som vi möte. Att paddla här måste vara storslaget! Han hade säkert paddlat i en vecka … vilken upplevelse … fast skall jag vara ärlig så har jag inget emot att färdas fram som vi gör! 😉

Här var inte så mycket is som i Le Corte Bay, frånsett ett par hundra meter på slutet. Den sydliga glaciären var packad med is!

Men det var inte lika mycket i armen in till den nordliga glaciären, Sawyer, men Linda sa ”This will NOT go!” men jag svarade ”Let’s get a try!” och vi lyckades efter en lång timme, där vi lekte isbrytare genom att försiktigt, försiktigt, puffa undan isflaken.

Vi får se hur det ser ut när vi skall gå tillbaka!

På ett av isflaken låg det en säl som nyfiket tittade på oss. 

När vi väl kommit igenom det belönades vi med en nästan isfri sista del! … Det var en mäktig känsla att ha glaciären framför oss och än en gång vara ensamma. Sawyer “kalvade” lite mindre än Le Conte, men när den gjorde det lät det som en kanonskott! 

 

Efter en dryg timmes väntan på en “stor kalvning”, fick vi ge upp. Det var kanske tur det också … en riktig stor kalvning kan ge upphov till flera meter höga vågor …

Denna Bald Eagle hade en perfekt utsiktsplats efter fisk … och gått om fisk såg vi på ekosoundern att det var här.
Fantastiskt litet isberg.

Vi hade inte haft ett ända kryssningsfartyg under hela resan in och ut från Tracy Arm. Vi hade verkligen haft tur. Vi seglade ut genom ”tröskeln” till Tracy Arm och satte kurs mot Taku Habor längs Stephens Passage. Detta är den fartygsled som kryssningsfartygen tar mot Juneau, så vi blev relativt snabbt omkörd av två kryssningsfartyg. Vi såg några ”blås” men inga valar. När vi styrde in i Taku Harbor såg vi att det redan låg en Nordhavn för ankar. Det var Rhapsody, med Bob & Linda. De hade köpt Rhapsody för ett år sedan och var alltså också rätt nya som Nordhavn ägare. De hade seglat upp här från Washington. Vi fick senare höra att det varit två Humpbak Whales i viken, men det hade vi missat.

Taku Habor – Juneau
10 juni 2018. 30 sjömil 3,5 timmar

Vi seglade upp längs Stephens Sound och in i Gastineau Channel till Juneau. Juneau är huvdstad i Alaska med sina 31 00 invånare, trots att Anchorage är nästan 10 gånger större med sina 300 000 invånare.

Nör vi närmade oss Juneau ringde vi upp US Custom och meddelade att vi var i antågande. Fick ok på det och behövde inte gå in till någon brygga för närmare inspektion. Därefter kallade vi upp Juneau Habor Control, men fick veta att de tyvärr hade ingen plats för en båt i vår storlek, så det blev att ankra utanför. Men det var inget problem då hela viken var skyddad och djupet var vid övre delan på omkring 12 meter. I farleden dit hade vi en bro med en seglingsfrihöjd på 18 meter vid lågvatten. Nu hade vi högvatten så där försvan 4 meter. Så visst kändes det nervigt när vi närmade oss … Det är konstigt men öven när jag seglade under Öresundsbron med Amelit som hade en masthöjd på 22 meter och bron hade 50 meter så kittla det lite i magen. Men här kittla det lite mer … men med drygt en meter mellan mina fyra antenner och bron så var det ju inga problem!😉

I hamnen låg det 4 kyssningsskepp samt även ett NOAA fartyg. NOAA är amerikanska väderleks organisationen . Vad de studera här uppe vet jag inte, men förmodligen är det vädret. Jag tog en tur in till staden med jollen. Men bara för att konstatera att Juneau verka vara en rätt tråkig stad med de vanliga affärerna för kryssningsturister. 

Nästa morgon när vi satt och åt frukost hörde vi sirener precis utan för båten och blå ljus!!! Det var US Coast Guarde som avisera sin ankomst och ville komma ombord, vilket jag inte ansåg var tillrådligt att neka. 2 Coast Guarde och en polis steg ombord. De var vänlig men ingav en vis respekt i sina uniformer och med pistoler. De frågade vänligt vilka vi var och vad vi gjorde här … Hade vi meddelat vår ankomst??  Det var med en suck av letnad vi kunde ta fram telefonen som vi ringt med. Där framgick det klartatt vi igår morse ringt dem och samtalat i 3:21 minuter. Polisen fick en bister min … den killen som suttit och tagit emot samtal hade nog något att redogöra för meddelade polisen … att slösa bort deras och vår tid på detta sätt …  Det tog vänliggt avsked och önskade oss en fortsatt god resa.  

Vi åkte in och provianter … vi blev något nervösa då vi såg 3 Coast Guarde båtar precis bredvid där vi skulle docka … och vi hade glömt våra flytvästar som man alltid måste bära här i US … åtminstone i en mindre båt. Men det gick bra.

Bara någon timme efter att vi sökt tillstånd att besöka Glacier Bay fick vi klartecken! Så snabbt och smidigt! Det var nog för att vi är har tidigt på säsongen. Man kan söka tillstånd upptill 60 dagar i förväg. Upptill 13 båtar kan få tillstånd att under en 7 dagars period att besöka Glacier Bay. Man kan också tidigast två dagar innan man önskar besöka naturparken söka tillstånd, men här kan bara 11 båtar få tillstånd och vi var en av de lyckliga! Glacier Bay Nature Park är världens största Unesco Naturpark och Glacier Bay som utgör mindre än 1/3-del är på 3 560 km2, drygt Skånes yta.

Juneau – Hoonah Harbour
12 juni 2018. 8 timmar och 67 nm

Efter en lugn morgon lämnade vi så Juneau och även denna gång passera vi bron utan att förlora några master, men visst tar det lite på nerverna … man är rätt övertygad den sista minuten att det inte kommer att gå … men så är man igenom! Vi seglade ned genom Gastineau Channel och förvånades över all fisk här! Kan det vara så att det är fiske förbjudet … skulle vara logiskt då upptill 5 kryssningsfärjor passerar upp och ned här varje dag! Vi tog sedan västerut på Ice Strait till Hoonah. Vi hade ”LTE” på mobilerna så vi njöt av riktigt bra internet, det var ju bara vi och två fiske trålare i området!

Vi hade tänkt att ankra men jag beslöt mig för att lägga till vid en docka tillsammans med några fiskebåtar. Här kunde vi passa på att fylla på ett par tusen liter vatten och enligt vad en av fiskarna sa var att det var det bästa dricksvatten du kan få i Alaska och det vill ju inte säga lite! 😉

 Jag hade läst att det skulle finnas ett par bra restauranger så vi beslöt för att försöka hitta dem. Hoonah är en den största by med 3 000 invånare. Det är den största Tlingit byn i Alaska. Men så många restauranger fanns det inte! Den ända som var öppen stängde köket kl 20:00, så vi hade drygt en halvtimme på oss att gå de 3 kilometrarna dit! På vägen såg vi ett örnnäste med två ungar i … minst! De skrek på sina föräldrar och menade på att de inte fik nog med mat …  😉

Vi fick i alla fall en riktigt fin måltid! Linda valde lax och jag fick en underbar hälleflundra! Vi träffade en något överförfriskad kille som vänskapligt frågade var vi kom ifrån. När han fick höra att jag kom från Sverige sa han att jag måste hälsa på Lisa från Sverige som var konstnär och bodde här tillsammans med Jeff som också skulle vara svensk. De skulle ha en utställningslokal vid Ice Point. Jag noterade det för att besöka dem när vi kom tillbaka från Glacier Bay. Mätta och glada kunde vi gå tillbaka till Ammonite och tydligen hade örnungarna också fått mat då det var tyst när vi passera dem.

 

Vi beställde två olika sorters Alaska öl till middagen …
… Linda hade svårt att bestämma sig för vilken hon skulle ta! 😉

 

Här är en vlogg om samma resa … 🙂

 

 

Imorgon blir det Glacier Bay … skall bli spännande!

   

 

 

 

 

 

 

Hits: 828

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *